Har svenska massmedier fokuserat alltför mycket på terrorattentatet i Stockholm?

För drygt två veckor landade jag på Arlanda efter en vecka i Israel och Palestina. Det kändes väldigt skönt att återvända till en miljö där trygghet inte byggs med taggtråd, murar och tungt beväpnad militär och polis överallt i det offentliga rummet. Det kändes också som en stor lättnad att återvända till ett land där politiken inte styrs av rädsla för terrorattentat och rädsla för andra människor. Tre dagar efter terrordådet i Stockholm är min största oro att även Sverige nu på allvar ska smittas den sjukdom som jag efter resan till Israel och Palestina kallar ”rädslans politik”.

Vi visste att Sverige förr eller senare skulle drabbas av ett terrordåd. Vi vet att det kommer att hända igen. Det finns mycket i reaktionerna efter terrordådet i Stockholm i fredags som ger anledning till hopp. Inte minst människors sätt att visa tillit och uppskattning för varandra och polisens insatser. Men jag är ändå bekymrad över hur terrordådet bearbetas, inte minst i massmedia. Det följer ett mönster som blivit allt tydligare sedan mordet på Olof Palme; Att all rapportering snurrar kring det inträffade, att massmedierna förvandlas från nyhetsrapporterare till att bli en kanal för bearbetning av människors förmodade trauman, där samma information upprepas gång på gång, på gång, på gång osv. Nya experter kallas in och intervjuas vartefter, och efter några timmar kommer den obligatoriska frågan ”hur talar vi med barnen om det här?”

Jag är inte sarkastisk eller oförstående till allt detta. Tvärtom är det mer än förståeligt att sådana här händelser hanteras på detta sätt av massmedia. Likafullt gör det mig alltså bekymrad, av främst två skäl:

-Det kan leda oss in på vägen till en politik styrd av rädsla och oro. Det innebär ett hot mot det öppna samhällets sätt att bygga trygghet för människor. Det innebär också att frågor som egentligen är viktigare att fokusera i en kommande valrörelse, som hur vården, skolan och de värdeskapande krafterna i ett samhälle fungerar, trängs tillbaka till förmån för ”taggtrådstrygghetsfrågor” av karaktären fler poliser och fler fysiska hinder i det offentliga rummet.

-Det döljer sådant som trots allt och även efter en sådan dramatisk händelse är viktigt att förmedla. Som att USA:s missilattack mot Syrien möjligen rubbar fundamenta i hela den konflikten, med de hot och möjligheter det må innebära. Eller attacken mot de koptiska kyrkorna i Egypten på söndagen, vilket inte bara var en terrorattack med många döda och lemlästade. Utan som också är ett dåd som i värsta fall kan påverka politiska balanser i hela regionen. Slutligen borde kanske också de nya rönen kring orsakerna till bussolyckan i Härjedalen också trots allt fått ha litet större utrymme i nyhetsflödet även efter terrordådet i Stockholm. Som det nu blev hann medierna med att berätta att brottsutredning mot busschauffören inletts, medan nyheten att det främre högra hjullagret möjligen skar sönder och istället varit orsak till busstragedin helt kom bort i flödet av nyheter…

Min avsikt med att skriva detta är dock inte att såga massmedierna, utan bara att vädja om litet eftertanke inför framtiden. Vi måste naturligtvis skydda oss mot terror. Lika självklart för mig är att skydda det öppna samhället präglat av tillit. Att massmedier efter händelser som terrorattentatet i Stockholm även på nyhetsplats delvis också tillåts bli en källa till känsla av gemenskap och tillit är inte bara naturligt, utan rimligen och bra och viktigt. Men till detta att inte vika ner sig för terrorn och bidra till rädsla för kommande dåd hör kanske också att vägra ge terroristernas handlingar så mycket mediautrymme i flera dagar? Eller är det jag som tänker fel?

Annonser

Konflikten i Israel/Palestina tydliggör spänningen mellan det moderna och det traditionella, och politik byggd på rädsla och korruption

Jag inser hur provocerande det kan låta. Men med min bakgrund som etiker, där utforskandet av värderingar står i fokus, är ändå en sak klar; Hur illa än judar och palestinier än tycker om varandra så är det ändå så mycket som förenar dem i deras värderingar. De liberalt och modernt tänkande judarna och palestinierna har så mycket mer gemensamt med varandra än de har med sina respektive konservativa och traditionellt tänkande etniska fränder. På motsvarande sätt har faktiskt de konservativa och traditionellt tänkande judarna och palestinierna också väldigt många gemensamma värderingar. Inte minst idén om att den andra gruppen helst inte borde finnas i området…

Att besöka Israel/Palestina är omtumlande och en otroligt intensiv, men också tröstlös, upplevelse på många sätt; Taggtråd, murar, automatkarbiner, vägspärrar, rädsla, kollektiv självömkan och förakt för den andra etniska gruppen. Men också uppgivenheten över hela situationen hos de välutbildade, slog emot mig som besökare. Så det är bara att erkänna att det var oerhört skönt att känna hur flygplanet lyfte från marken på Ben Gurion-flygplatsen, och komma hem till konflikter om kommunala biografer, stöd till föreningslivet, idrottshallar och skattesatser.

Det är lätt att vara arg på så mycket jag sett under veckan i Israel/Palestina. Arg på palestinier som sitter kvar i flyktingläger efter flera generationer och ägnar sig åt kollektiv självömkan, hat och drömmar som aldrig kommer att infrias. Arg på israeler som trakasserar palestinier på alla upptänkliga sätt. Tex genom att hålla vattnet avstängt till de palestinska områdena nästan hela tiden, så att alla hushåll, restauranger, hotell osv måste ha egna vattentankar som fylls på när israelerna öppnar kranarna några timmar per vecka. Arg på palestinier som kastar sten på israeliska soldater, och drömmer om att få kraftfullare vapen att angripa med och utplåna staten Israel. Arg på israeliska soldater som skjuter dessa barn när de kastar sten. Arg på de arabiska stater som uppmuntrar till självmordsdåd genom att erbjuda livslång pension till självmordsbombarnas anhöriga. Arg på Israels usla politiska ledargarnityr, som håller sig kvar vid maktens köttgrytor genom att odla rädslan för palestinierna. Arg på palestiniernas lika usla politiska ledargarnityr, som håller sig kvar vid sina köttgrytor genom korruption och genom att konflikten hålls vid liv. Arg på Israels myndigheter som trakasserar de besökare som i tullkontrollen ärligt berättar att man också tänkt besöka områden under palestinsk kontroll, och som inte begriper att jag som besökare faktiskt kan bli mer kritisk mot vissa förhållanden i de palestinska områdena om jag får uppleva det själv. Och arg och trött på att både israeler och palestinier i så hög grad låter kollektiv självömkan, och en självbild där man ser sig som historiens offer som ingen utanförstående kan förstå, styra såväl politik som det privata livet.

Samtidigt känner jag också stor ödmjukhet inför det faktum att om jag bodde här och tillhörde en av grupperna, så skulle jag säkert också vara en del av detta, åtminstone delvis. Framförallt känner jag dock oerhört stark sympati och sorgsen medkänsla med människor i både israeliska och palestinska miljöer. Med de unga – värnpliktiga? – israeliska soldaterna som med lojalitet mot sitt land utför sina uppdrag vid vägspärrar och vid sina poster i Jerusalems gatuliv. Med de palestinska motsvarigheterna i Betlehem, Jeriko och på Tempelberget i Jerusalem. Med alla de palestinska företagare som försöker driva och utveckla sina företag, trots sin egna korrupta palestinska myndighet och trots de israeliska myndigheternas oräkneliga trakasserier. Med alla de palestinier som varje dag drabbas av israelernas trakasserier, och med alla dem som mist anhöriga i konflikten. Och kanske mest av allt med alla de människor på både den israeliska och palestinska sidan, som försöker forma sina liv utifrån sina egna önskningar samtidigt som omgivningen försöker trycka på dem sina förväntningar om att man ska ärva deras hat och rädsla för den andra etniska gruppen.

Det är svårt att se något hopp i detta. Det är mycket lättare att se hur de välutbildade och progressivt tänkande unga palestinier och israeler drömmer om att få lämna hela skiten bakom sig genom att flytta till Västeuropa eller USA – Vilket de också ofta gör, i tysthet och med skamkänslor mot föräldrar, släkt och det sociala nätverket. Några som definitivt inte flyttar är de strikt religiösa israelerna och palestinierna, vilka istället i hög grad bidrar med höga födelsetal och uppfostran präglad av aversioner mot den andra etniska gruppen. Under min vecka i området hörde jag aldrig någon progressiv företrädare för sin grupp uttala kritik mot dessa konservativa, men jag undrar hur de tänker innerst inne om detta, och hur länge de tänker stå ut. Utflyttningsstatistiken av välutbildade unga israeler och palestinier från området under kommande år lär visa om mina intryck stämmer eller inte…

Ändå finns kanske något hopp, och framförallt mycket för oss i Sverige och västvärlden att lära från denna konflikt och från detta område. En strimma av hopp känner jag när jag tänker på hur de unga soldaterna vid sina poster i och runt den gamla staden i Jerusalem pratade vänligt och avspänt inte bara med varandra utan också med mig som besökare. Överhuvudtaget framstår det vardagliga stadslivet framskrida tämligen friktionsfritt och med värme mellan människor. Varje dag, som blir till veckor, som blir till månader, som blir till år utan våld, är kanske ändå tecken på någon slags stabilisering? Å andra sidan såg jag aldrig israeler och palestinier göra någon enda sak tillsammans någonstans i gamla staden eller någon annanstans under våra dagar där… Dessutom menade de palestinier jag talade med att denna ”normalitet” är en del av en israelisk strategi, där även trakasserierna ingår som en del, och där målet är att sudda ut all palestinsk identitet. Så den bästa gissningen är kanske ändå att så småningom kommer en ny militär urladdning här, när en del av följande inträffat:

-När en majoritet av de pragmatiskt och progressivt tänkande människorna lämnat området.

-När de akademiskt outbildade barnrikefamiljernas uppväxande generation av såväl israeler och palestinier, vilka bägge matats med hat, rädsla, självömkan och längtan att förgöra eller åtminstone fördriva varandra, blir så många och så uppeldade att luntan antänds.

-När de militära styrkeförhållandena på något sätt förändras, eller att någon av parterna upplever att de förändrats. (Det är nog i ljuset av detta man bör förstå den israeliska regeringens tydligt uttrycka skräck inför perspektivet att Iran ska få tillgång till kärnvapen.)

Det talas ofta i Sverige och resten av världen om tvåstatslösningen som den viktigaste av byggstenar för en fredsprocess mellan Israel och Palestina. Jag har inget invända mot en sådan lösning. Tvärtom är min prognos att det här området om 150 år är en tämligen fredlig kantonstat, som har stora likheter med dagens Schweiz. Däremot är jag inte längre säker på att omvärldens strävanden att skapa två stater som första och viktigaste steg för väcka fredsprocessen till liv igen är den klokaste strategin. Först och främst borde kanske istället omvärldens ansträngningar handla om att på alla sätt stötta de människor och grupper som tänker progressivt/liberalt. Alltså att ge allt möjligt och tänkbart stöd som finns till dem som bejakar idéer om att alla individer själva ska få välja livsväg och ha reella möjligheter att utforma sina liv utifrån de livsdrömmar man har. För ju större inflytande dessa människor får över utvecklingen i detta område, desto mer fred och samverkan kommer människorna där att få uppleva. Ett annat sätt att uttrycka saken på, är att alla upptänkliga sätt att stödja de progressiva krafterna i detta område också är det bästa sättet att minska riskerna för ett krig som riskerar att sprida sig. Om dessa progressiva krafter sedan landar i att utveckla tvåstatslösningen, och det lär de göra, så bör stöd till detta naturligtvis ges. Men, efter alla bortslarvade försök att skapa vägar mot fred i detta område, är nog ändå min grundprognos att en ny våldsurladdning förr eller senare kommer i detta område…

En sak som blev oerhört tydlig för mig den gångna veckan är hur det blir i ett samhälle om rädslans politik tillåts komma till makten, i kombination med stora spänningar mellan progressiva liberala krafter å den ena sidan och å den andra sidan konservativa nationalistiska krafter. För hur långt bort än Israel och Palestina än ligger från Sverige, både geografiskt och politiskt, så finns även i Sverige spänningar mellan det traditionella och det moderna. I jämförelse med Israel och Palestina är spänningarna i Sverige väldigt små. I relation till andra västländer har vi dock ganska stora spänningar. Tidigare har det varit väldigt svårt att nå ut med budskapet att klyftorna i Sverige mellan stad och landsbygd, och mellan utsatta förorter och välbärgade bostadsområden, hotar oss alla. Efter Brexit och Trumps valseger förefaller insikten växa om att dessa klyftor är en lek med elden. Jag är tacksam över att vara hemma igen.

 

 

 

Många springer på fel bollar i debatten om äganderätten i skogsbruket

Måste erkänna att jag känner stor trötthet inför debatten om den svenska skogen, och att jag för ett tvåfrontskrig i dessa frågor:

-Å ena sidan mot de som är skeptiska mot att använda mer trä i byggande för att de tror att ”urskogarna i Sverige håller på att ta slut”, och att detta kommer att förvärras om mer trä används i byggande. Fakta är att allt mer skog och skogsmark i Sverige avsätts till naturvård, samtidigt som allt mer skog kan tas ut från den areal skogsmark som finns kvar för produktion. Och det beror på att vi blir allt duktigare på att producera skog där vi producerar.

-Å andra sidan mot det gäng som i stort sett hela tiden gallskriker om äganderätt, om intrång, om att de utför ett fantastiskt arbete i skogen – Samtidigt som de blivit ännu vansinnigare nu när Skogsstyrelsen sedan en tid tillbaka lägger ut markägares lagstadgade anmälningar minst sex veckor i förväg inför slutavverkning också på nätet, och inte bara diarieför som alla andra offentliga handlingar. (Och här håller jag helt med Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundquist, som ungefärligen sagt att ha inte förstår att skogsägarna vill hindra insyn i något man är stolt över.) Fakta i detta är också att i de flesta länder med mycket skogsmark är c 20% av arealen, eller något mer, avsatt till naturvård. Vi i Sverige är på väg ditåt, med skogsägarnas frivilliga avsättningar inom certifieringssystemens ramar tillsammans med främst statens naturreservat och andra avsatta marker (nationalparker mm). När dessa marker avsätts används i första hand statens egna marker, plus kommuners, stiftelsers mfl, samt i vissa fall mark som köps av privata markägare. Det senare är dock det lilla i sammanhanget.

När det då kommer till granbarkborreangreppen i naturreservaten och när dessa angrepp spridit sig in på privatägd mark uppstår givetvis svåra dilemman och avvägningar. Ett minimikrav är då givetvis att staten, kommunen eller vem det nu är som äger reservatet och som är vållande till skadorna på intilliggande privatägd mark, gör rätt för sig ekonomiskt och betalar för de ekonomiska förluster den privata markägaren drabbas av. Jag måste säga att utifrån de fall jag känner till tycker jag ändå detta fungerat hyggligt. I vissa fall har dessutom naturreservaten då utvidgats genom att den drabbade privatskogsägaren lösts ut, och getts möjlighet att köpa ersättningsmark.
Och detta system har helt klart förbättringspotential. Men jag kan däremot inte se det som någon katastrof att pelarsalar av grova döda granar tillskapas i Sverige. Tvärtom, ur naturvårdssynpunkt är det värdefullt och minst av allt extremt ur ett internationellt perspektiv. För att vara helt ärlig tycker också att det är nästan magiskt vackert att stå i en sådan pelarsal av död skog, där lövskogen börjar komma upp under de döda bjässarna. Var vid ett tillfälle med om en surrealistisk upplevelse på detta tema – Stod i ett naturreservat på gränsen mellan Kronobergs och Jönköpings län tillsammans med en stor grupp skogsägare. De var mållösa av vrede och vämjelse över denna kapitalförstöring, och några av dem nästan grät. Jag var också mållös, men av hur vackert och majestätiskt alltihop var…

Slutligen, hela denna debatt om ”äganderätt” har klara tendenser till rättshaveri, och är ett bra exempel på när alla springer på fel bollar. Vi behöver fokusera på att mer trä ska användas i byggande, och då måste vi kunna kommunicera med marknaden. MARKNADEN. Och då är vår första och största utmaning att visa marknaden att vi driver ett uthålligt, kretsloppsanpassat skogsbruk där virket räcker både till att bygga mycket mer i trä och till att avsätta mer skog till naturvård.

Att ta oron och dess orsaker på allvar är nödvändigt – Att basera politiska beslut på oro är förödande

En strid pågår mellan olika liberala ledarredaktioner i Sverige. Bakgrunden är framförallt synen på svensk flyktingpolitik och integrationsfrågor. Jag instämmer i och för sig i långa stycken i kritiken mot de liberala ledarsidor som intar ett alltmer restriktivt förhållningssätt gentemot flyktingar och som vill se tuffare anpassningskrav på de nyanlända.

Däremot är jag mer tveksam till om det som nu pågår i Sverige är en högersväng inom liberalismen. Det finns gott om högerliberaler som hävdat öppna gränser, med hänvisning till negativa friheter. Vad som skett det senaste året är snarare att vi liberaler på hela skalan från vänster till höger och som förenats i försvaret av öppenhet/solidaritet/barmhärtighet alltmer isolerats av andra krafter. Dessa krafter hävdar, ofta med en kombination av liberala och mer konservativa idéer, att friheter bara kan förstås i ett avgränsat socialt sammanhang, oftast i form av en stat. Vad vi ser är alltså en nygammal sammansmältning av socialliberala idéer om välfärd för alla i kombination med konservatismens, och ännu mer nationalromantikens, idé om samhällsgemenskap baserad på kulturell, etnisk och värdegrundad sammanhållning. En ny företeelse i denna moderna version av försvaret för välfärden i Sverige är dock att budskapet nu bärs fram av oro, snarare än hopp.

Att kombinera å ena sidan liberala upplysningsideal och å den andra sidan nationalromantiska ideal är i sig inte alls nytt. Det gjordes helt ogenerat och med stolthet under 1800-talet i både Sverige och andra länder. Ett intressant exempel är Norge, där strävanden efter nationellt oberoende från Sverige gick hand i hand med upplysningens ideal om människor som både tillåts och avkrävs individuellt ansvar för valet av livsväg. Ibsens drama om Peer Gynt, och Griegs tonsättning av det, är kanske en av de tydligaste och mest lysande kulturella gestaltningarna av denna sammanflätning av element från såväl upplysning som romantik. Viktigt att betona är att denna sammanflätning baseras på en ljus syn på samhället och människan. Det handlar alltså om en samhällssyn och människosyn som är baserad på hopp och stor framtidstro, inte oro.

Denna ljusa hoppfulla syn, och tämligen bekymmerslösa samexistens mellan upplysning och romantik ”dog i första världskrigets skyttegravar”, för att travestera religionsforskaren Ernst Troeltsch (som skrev så om den så kallade liberalteologin, som var starkt inspirerad av upplysningen). Den grundläggande orsaken till detta krig är, som jag ser det, de framväxande kraven på demokrati och respekt för människors längtan efter frihet och fullständiga avståndstagande från ett gammalt privilegiesamhälle. Det första världskriget blir också inledningen på ett århundrade präglat av oerhört snabba samhällsförändringar, med dramatiskt förbättrade materiella livsvillkor för väldigt många människor i kombination med mycket mer individuell frihet. Samtidigt är det ett århundrade där fler människor än någonsin i världshistorien dör i våldsamma krig som urskillningslöst drabbar stridande och civila.

Tiden efter andra världskriget i Sverige och andra delar av västvärlden kom istället att präglas av en ny sammansmältning av socialliberalism och konservatism, konkret uttryckt genom idén om välfärdsstaten. I Sverige finns under denna tid mycket av hopp, men också hela tiden ett konkret hot om kärnvapenkrig. I Sverige börjar klassresenärernas årtionden, när möjligheterna till utbildning för alla oavsett ekonomiska förutsättningar öppnas och olika jämställdhetsreformer genomförs. Samtidigt finns dock tydliga gränser för friheten, och staten förutsätts vara stark och god. När Jan Guillou och Peter Bratt under 1970-talet med avslöjandet om IB-affären visade att socialdemokratin var på väg att växa ihop med staten, och Leif GW Persson kom med sitt avslöjande om ledande svenska politikers barnsexköp inleddes ytterligare en era, som egentligen fortfarande pågår och där medborgarna blir allt mer skeptiska till staten och politiska institutioner. När de nyliberala idéerna når Sverige på allvar i början av 1980-talet, lyckas företrädare för detta idépaket också framgångsrikt rida på denna våg av ökande skepsis mot staten och politiken.

1800-talets hoppfulla syn på individen och samhället återvänder också med full styrka i och med Berlinmurens fall 1989. En viktig skillnad mot 1800-talets optimism och ljusa syn på samhälle och individ är dock att nu finns mycket mindre av nationalism och nationalromantik än under 1800-talet i ”tankepaketet”. Under 1990-talet drabbas också Sverige av stora ekonomiska problem, som byggts upp under lång tid. Dessa problem, med höga räntor och snabbt växande arbetslöshet, briserade rakt in den generation jag själv tillhör och som är född under 1960-talet. Det var när vi skulle etablera oss på arbetsmarknaden, få barn och skaffa bostad som 40-talisternas inflationsfest skulle svettas ut genom Göran Perssons devis om att ”den som är satt i skuld icke är fri”. Så småningom skulle många av oss ändå komma ut som vinnare i form av ägare till bostäder, andra typer av fastigheter, aktier mm. Men framförallt kom vi att bli bärare av den epok som kom att präglas av hur Sverige öppnade sig mot omvärlden. Främst genom medlemskapet i EU, men också på andra sätt.

 

En liten anekdot för att beskriva detta öppnande av vårt land, är följande; När jag vintern 1981-82 arbetade i skogen i väntan på värnplikt och universitetsstudier sparade jag ihop pengar till en jättefin kamera. Den kameran var mycket billigare att köpa i Tyskland än i Sverige. Så jag tog nattåget som på den tiden gick mellan Stockholm och Hamburg och köpte kameran där. Det var bara en hake; På den tiden var det förbjudet att föra ut mer än motsvarande 6000:- SEK ut ur Sverige utan särskilt tillstånd från riksbanken! Jag gömde istället pengarna i min ryggsäcksram, och kastade sedan alla förpackningar till kameran innan jag återvände till fäderneslandet. Jag hoppas att detta brott numera är preskriberat. Samma problem uppstod emellertid när jag tillsammans med nio andra studenter från Uppsala universitet 1985 åkte på en fältstudieresa till Centralamerika. Den gången sökte vi dock om tillstånd från riksbanken, och fick det. Om jag minns inte minns fel avskaffades denna bestämmelse sedan i slutet av 1980-talet, vilket fick stora konsekvenser för svensk ekonomi.

Men jag vill alltså ändå hävda att den grundläggande hoppfullheten inför framtiden återkom i slutet av 1980-talet både till Sverige och övriga delar av västvärlden, och det var alltså även kopplat till en mer gränslös syn på världen och livet. Sedan dess har världen utvecklats på ett sätt som i långa stycken lämnar mycket övrigt att önska, och som jag menar hade kunnat undvikas med klokare politik. Utvecklingen i Mellanöstern, i Ryssland och utvecklingen av EU:s sätt att fungera, är de frågor jag menar att det finns mest anledning att reflektera kritiskt över och lära av.

Detta har säkert bidragit till en annan internationell trend i västvärlden, nämligen att människor i ökande utsträckning upplever att utvecklingen går åt fel håll. Med andra ord att skepsisen mot stater och demokratiskt valda företrädare som växt sedan 1970-talet nu ”utvecklats” till misstro mot hela det politiska etablissemanget på nationell och överstatlig nivå. Och summan av alltihop brukar formuleras som att människors oro ökat. Jag har vid ett antal tillfällen lyssnat till företrädare för oss i det politiska etablissemanget som uttryckt sin stora frustration, ja närmast ilska, över att människor inte är mer tacksamma istället över allt som åstadkommits under de senaste decennierna. I långa stycken håller jag med om att saker och ting verkligen blivit bättre för många människor under denna tid.

Samtidigt är det inte bara i USA som väldigt många människors livsmöjligheter faktiskt blivit mer istället för mindre avskurna under denna tid. Inte minst ser jag själv hur människor oroar sig för hur deras barn ska klara sig i en värld där allt fler inte upplever sig duga på en tuff arbetsmarknad. Klyftorna mellan välsituerad välutbildad medelklass i städerna å ena sidan, och å den andra sidan människor på landsbygd och i utsatta förortsområden har också vuxit kraftigt under dessa årtionden. Därför menar jag att det är olyckligt och bekymmersamt när företrädare för den politiska sfären uttrycker sitt missnöje med att medborgarna känner oro och över att samhällsutvecklingen går åt fel håll. Vi som arbetar med politik måste anstränga oss ännu mer för att lyssna och försöka ta till oss vad oron egentligen handlar om och vad den beror på.

Det som verkligen bekymrar mig är dock den kapitulation för oron som samtidigt allt mer växer fram som bärande politisk idé, och då inte bara inom ett parti i Sverige. Under det kalla kriget fanns hotet om det totala kriget hela tiden där, men såväl politik som människors vardagsliv präglades då ändå av en övergripande framstegsideologi. Åtminstone minns jag det så. Det fanns tveklöst problem med den framstegsoptimismen, men att som idag allt mer bejaka oro som politisk överideologi fanns aldrig på kartan. Och om det finns något som oroar mig mer än något annat idag inom politiken, så är det att denna oro tillåts börja styra politiska beslut. I mina ögon är detta helt förödande. En jättetydlig illustration av detta är ju ”The Stuart of Gondor” i Sagan om ringen av JRR Tolkien. Denothor II, som han heter, förlamas av sin oro och är på väg att leda hela sitt folk mot undergången när Gandalf rycker in och temporärt tar makten från honom.

I verkligheten finns ingen Gandalf. Det finns inga andra än vi själva, och inte minst vi som uppbär politiska förtroendeuppdrag, som kan bekämpa odlandet av oron. En viktig del av denna kamp mot oron är att politiken måste utformas så att alla människor i ett land har anledning att känna hopp. Utrikespolitiken är naturligtvis viktig i det sammanhanget. Men det finns mycket mer närliggande nyckelfrågor i Sverige som måste hanteras på ett annat sätt än idag för att hoppet ska kunna skingra de kalla dimmorna av oro. En sådan nyckelfråga är skolan. Skolan måste åter bli ett ställe där varje enskild individ är synliggjord och ges förutsättningar och får stöd att utveckla sina inneboende förmågor. Dessutom måste barnens föräldrar uppleva att skolan verkligen hjälper deras barn till detta. Det är att ta människors oro på allvar, samtidigt som en politik formas som är byggd på hopp, och som ger även de människor som idag upplever att oron dominerar anledning att istället känna hopp. Hela min nästa blogg kommer därför att handla om denna fråga.

 

Simhall ja! – Simpalats nej…

Jag har med intresse läst artikeln i Corren i lördags (den 10 december 2016) om de nu presenterade arkitektförslagen till ny simhall, eller snarare nytt simpalats. Först vill jag uttrycka min uppskattning över att två av bidragen presenteras i vinterskrud. Det är ändå steg i rätt riktning jämfört med alla byggprojekt som presenteras inramade av körsbärsblom, gröna träd och färggrant klädda människor – I ett land där träden är avlövade större delen av året och de flesta klär sig i grått och svart… Ser fram mot nästa steg, där arkitekternas visioner tål att visas även i novemberskrud med dis, dimma och människor klädda i alla nyanser av grått 🙂

 

Men jag har egentligen mycket allvarligare funderingar kring detta projekt. Först och främst är jag minst sagt tveksam till att kostnadskalkylen på 760 miljoner kronor kommer att hålla, ens med stor marginal. Hade projektet stannat på denna kostnadsnivå hade det inneburit att driftskostnaden för badet stigit från dagens knappt 10 miljoner kronor till knappt 50 miljoner kronor per år. Med andra ord en kostnadshöjning med minst 35-40 miljoner kronor per år. Kultur- och fritidsnämndens totala budget ligger idag på c 290 miljoner kronor. Bara denna kostnadshöjning är alltså väldigt mycket pengar, men jag tror alltså inte det alls kommer att räcka… Samtidigt är detta ändå en rimlig kostnad i mina ögon, om det är vad som krävs för att LASS, LSF med flera föreningar och kommunens invånare ska kunna hålla på med sin jätteviktiga ungdoms- och vardagsverksamhet. Men att å andra sidan bygga något mer än vad denna verksamhet kräver är jag mer tveksam till. Inte minst i ljuset av att vi också måste ha resurser kvar till att bygga nya hallar till innebandyn med flera sporter i Linköping. När jag ser arkitektförslagen imponeras jag. Men jag tänker också att blir det nu några resurser kvar alls till att ge exempelvis innebandyn – som i likhet med simningen är en jättestor sport för ungdomar i Linköping – större och mer funktionella hallar att träna och tävla i?

 

Sedan har jag en till allvarlig fundering, och skriver följande med viss gruelse. Men ändå. Vi lever i ofärdstider, eller rentav i krigstider med stor politisk oro i länder med långa demokratisk traditioner ovanpå detta. Runt omkring oss i världen rasar krig. Sverige har stängt sina gränser för dem som flykt. Jo, det har vi. En rännil av alla nödställda kan fortfarande komma hit, och så var det egentligen förut också. Och min poäng här är inte att kritisera det, även om jag är kritisk, och allra mest kritisk till återsändandet av ensamkommande från Afghanistan. Utan min poäng är att jag… känner mer än tänker… att det är fel att bygga palats när så stora delar av världen runt omkring står i brand. Att bygga bostäder – Ja! Att bygga skolor – Ja! Att bygga anläggningar där ungdomar och andra kan få fysisk aktivitet och social samvaro – också jätteviktigt! Att bygga funktionell infrastruktur för framtiden – Ja! Och att allt detta bör byggas vackert och klimatsmart – Ja! Men måste vi för den skull bygga palats, speciellt i dessa tider – Nej! Eller, jag är åtminstone minst av allt säker på det…

 

För ett par veckor blev jag av ett antal personer beskylld för att vara populist och rentav oärlig när jag skrev om dessa frågor med partivännen Roland Larsson i Corren. Jag har inte talat med Roland eller någon annan om mina känslor av tveksamhet att bygga hus som kan ge associationer till palats när världen runt omkring oss ser ut som den gör. Men jag hoppas slippa bli beskylld för populism en gång till för ovanstående tankar. Jag hoppas också att vi som är valda i förtroende av invånarna i Linköpings kommun att besluta om hur den kommande simhallen ska utformas och gestaltas tillsammans kan hitta en lösning som ger våra föreningar och våra invånare det de behöver. Men jag hoppas också att vi kan enas om att bygga något som uttrycker anspråkslös glädje och tacksamhet över att vi har möjlighet att gå och simma året runt, och som gärna också uttrycker respektfull ödmjukhet inför att inte alla i världen inte lever i den verkligheten.

Vart är vi på väg? Om den borttappade samhällsvisionen, nytta och värde

Det är nästan så att jag känner att gruppen av ungdomar som letar efter en ny livsväg i atomvintern i slutet av Mad Max bortom Thunderdome uttrycker mer tillit, glädje och tillförsikt inför framtiden än vad svensk politik idag lyckas förmedla. Den politiska strävan som finns kvar i Sverige kan liknas vid att i en stormig värld seglar den lilla skutan Sverige vidare. Alla ombord har snart arbetsuppgifter. Vi har också tagit ombord en del nödställda på havet runt omkring oss, men nu räddar vi inte många till, för det tycker alltför många ombord att vi inte kan. Om nu detta är en politisk vision så är den glädjelös och saknar kreativitet.

Tina Turners ”We don´t need another hero” som var fimmusik i Mad Max – bortom Thunderdome från 1985 har länge varit en av mina absoluta favoritlåtar. Handlingen har varit något sånär tydlig för mig hela tiden och har starkt bidragit till att jag alltid ”går igång” på den; alltså att i den röriga värld vi lever är hjältar det sista vi behöver. Istället är det som krävs det personliga modet att välja livsväg utan några givna förebilder. Men faktum är att jag aldrig sett filmen – förrän för några veckor sedan tillsammans med hustrun en fredagskväll.

Filmen utspelar sig i en värld där ett kärnvapenkrig har inträffat och dödat större delen av jordens befolkning. I ett hett ökenlandskap, där tillgång till vatten fritt från radioaktivitet är hårdvaluta, kämpar grupper av människor för sin överlevnad. En maffiastyrd by, vars ledare för övrigt spelas av Tina Turner, utgör en pol i filmen. Motpolen utgörs av en grupp barn och ungdomar som hittat en ravin med vatten och livsmöjligheter. När Mel Gibsons rollfigur dyker upp bland dessa barn och ungdomar gör de allt för att få honom att leda gruppen, men han vägrar ta på sig detta ansvar. Istället växer några av ungdomarna, mycket motvilligt men med växande självförtroende, in i ledarroller och för sin grupp mot en framtid präglad av att de själva måste forma alla spelregler. Filmens sensmoral är därför möjligen att ”hjältar behöver vi alltså inte fler av. Däremot är behovet stort av modiga människor som vågar leda med ödmjukhet och lyhördhet”.

Filmen fick mig att i blixtbelysning minnas de första åren av 1980-talet, och de hot som då präglade världen. Kärnvapenkriget kom ju då aldrig, heller inte atomvintern. Men berättelsen om vart Sverige var på väg dog ändå. Och detsamma kan sägas om samhällsberättelsen i de flesta västländer. Visionerna försvann. Eller är det kanske mer korrekt om det uttrycks som att den nya samhällsvisionen under 1980-talet var att samhället skulle dra sig tillbaka och lämna medborgarna ifred att göra upp sina inbördes angelägenheter på marknaden? Efter att ha sett Mad Max-filmen har jag funderat kring om det hela kan beskrivas som att den fysiska atomvintern alltså inte kom under 80-talet, men att istället någon slags mental atomvinter drabbade mänskligheten?

Möjligen förebådade och bidrog1968 års studentrevolter, med individualism och skepsis mot auktoriteter, till denna kollaps för berättelsen om samhällen där människor tillsammans var på väg någonstans i ett gemensamt projekt. I Sverige slogs fler spikar i kistan över det gemensamma samhällsprojektet under 1970-talet. Inte minst av Jan Guillou och Peter Bratt, med deras avslöjande av IB-affären, som visade hur påtagligt socialdemokratin vuxit ihop med staten. Men också den idag i stort sett bortglömda ”gröna vågen”, med åtföljande tankegods om lokalsamhällen, decentralisering och avståndstagande från kärnkraft och annan teknologi som kräver samhällen med centralstyrning och kontroll av medborgarna. När sedan Olof Palme mördades på öppen gata, brukar det beskrivas som att Sverige förlorat sin politiska oskuld. Ungefär samma process ägde samtidigt rum i de flesta västländer, även om processen nog var mer dramatisk i Sverige än i andra länder. Detta därför att tilltron till politiken, staten och hela systemet varit starkare i Sverige än i kanske något annat västland.

I Sverige har därefter flera försök gjorts att återuppväcka berättelsen om det gemensamma samhällsprojektet. Göran Persson talade om vägen till ett uthålligt kretsloppssamhälle. Där skulle alla medborgare vara med på tåget. Samtidigt var det uppenbart att inte alla bedömdes behövas i arbetet med detta samhällsprojekt, utan ganska många människors roll skulle vara att få bli omhändertagna av de andra.

Sålunda kunde Fredrik Reinfeldt och alliansen vinna valet 2006 med löften om att ”bryta utanförskapet” – Nu skulle alla inte bara få vara med utan också vara behövda. Nu fick inte detta försök till nytt gemensamt samhällsprojekt mer än fyra års majoritetsförtroende från medborgarna. 2010-2014 regerade alliansregeringen utan egen majoritet. Det förlorade förtroendet menar jag i hög grad beror på många medborgare upplevde att detta nya mål för samhällsbygget innehöll en ingrediens de inte tyckte att de blivit informerade om på förhand; nämligen att kampen mot utanförskapet också av många upplevdes som ett återskapande av ett än mer skiktat samhälle med herrskap och tjänstefolk. Och det hade man vare sig bett om eller önskat sig.

Reinfeldts regeringstid präglas dock också av en annan vision, som var mycket djärv, eller naiv. Devisen ”öppna era hjärtan” är i grund och botten en idé om en hel värld som hänger ihop. Ett globalt EU, eller hur det nu ska uttryckas. EU befinner sig nu i djup kris, och Reinfeldts devis om öppna hjärtan har hånats som ett desperat försök att vända opinionen. Denna globala vision ligger idag också i spillror i svensk politik. Istället är det kampen mot arbetslösheten som dominerar regeringens agenda. Den kampen förs också med framgång. Om dessa framgångar främst beror på den förra regeringens politik eller den nuvarande regeringens, eller en kombination av de bägges, lämnar jag som en obesvarad fråga här. Den politiska strävan som finns kvar i Sverige kan liknas vid att i en stormig värld seglar den lilla skutan Sverige vidare. Alla ombord har snart arbetsuppgifter. Vi har också tagit ombord en del nödställda på havet runt omkring oss, men nu räddar vi inte många till, för det tycker alltför många ombord att vi inte kan. Om nu detta är en politisk vision så är den glädjelös och saknar kreativitet.

Det är nästan så att jag känner att gruppen av ungdomar som letar efter en ny livsväg i atomvintern i slutet av Mad Max bortom Thunderdome uttrycker mer tillit, glädje och tillförsikt inför framtiden än vad svensk politik idag lyckas förmedla. Därför är det väl egentligen inte heller så konstigt att jag allt oftare hör jag att både offentliga personer och människor i kretsen av vänner och bekanta undrar vart visionerna i politiken tagit vägen. Visst, i kommunpolitiken finns gott om visioner som handlar om att flytta stadskärnor (nej, inte bara den påtvingade flytten av centrum i Kiruna, utan på helt andra ställen), rondeller, tunnlar och betong. Men det är samtidigt ”visioner” där kommunala kärnverksamheter som skola, socialtjänst och omsorg av de ledande förtroendevalda upplevs som närmast hopplösa utmaningar och där verksamheterna ständigt spränger uppställda budgetar. Inom dessa områden uttrycks få visioner men hörs fler suckar i kommunalrådens tjänsterum.

Jag håller med andra ord med alla de som upplever att vi saknar gemensamma visioner, och att det gör oss alla illa. Vart är vi på väg? Ingen vet. Skutan seglar vidare i stormen med allt fler sysselsatta ombord, men utöver att hålla skutan flytande finns inga tydliga visioner. Det går ju heller inte att veta hur världen kommer att se ut om tio år, eller ens imorgon. Men det finns alltså inte någon gemensam målbild om vartåt vi vill segla tillsammans, och det är det som är problemet. Ska det uttryckas mer positivt går det ju ändå att peka på att allt fler efterfrågar en sådan vision. Personligen tror jag att Reinfeldts så ofta hånade vädjan till människor att öppna sina hjärtan i historieböckerna kommer att beskrivas som en vision som var långt före sin tid om ett globalt samhälle – Kanske jämförbart med suffragetternas krav på kvinnlig rösträtt i 1800-talets England. Men det är väldigt långt till att hitta och formulera en sådan gemensam målbild, som människor med olika livsmål, ideologi, och erfarenheter är beredda att arbeta tillsammans för att nå.

När det är sagt är det hög tid att också bekänna att jag i långa stycken är jag väldigt glad över att leva i ett samhälle där människor är så mycket mer skeptiska och kritiska till staten och de politiskt förtroendevalda än när jag växte upp. För det är ett samhälle där människor i högre grad än tidigare generationer själva väljer sin livsväg och tar ansvar för dessa val. Samtidigt är det ju i dessa tider tydligt att i vissa miljöer handlar det inte om sund skepsis. Istället handlar det om misstro, förakt och hat mot ”etablissemanget”. Lika självklart som det är för mig att se på TV-nyheter och läsa tidningar och dess ledarsidor, lika självklart är det idag för många att inte följa nyhetssändningar eller läsa tidningars artiklar om samhälle och politik. I viss mån handlar det om att ta in nyheter på olika sätt, men min bild av läget är ändå att ett kritiskt förhållningssätt allt mer ersätts av ett ointresserat och fientligt förhållningssätt till politik och samhällsfrågor. Parallellt med denna utveckling har också tendensen att människor okritiskt tyr sig till ”hjältar” att leda dem blivit allt starkare.

I dessa dagar förfasar sig många över att det blivit så här, främst mot bakgrund av presidentvalskampanjen i USA. Jag tycker också att det är helt förfärligt. Samtidigt är det viktigt att vi försöker förstå varför det blivit så här. En som försöker bidra till det är Erika Bjerström på SVT. Hon gjorde nyligen ett kort inslag på SVT Nyheters hemsida där hon beskriver stödet till Donald Trump som en konsekvens av utvecklingen de senaste årtiondena i USA, och där många fått det mycket sämre. En annan källa till förståelse av denna process menar jag att PO Tidholm ger oss i SVT:s omdebattaterade serie ”Resten av Sverige”. Min tolkning av den är att konflikten mellan stad och landsbygd är en konstruktion som växte fram när samhällsberättelsen om Folkhemssverige skapades. Landsbygden har använts både som skräckspegel och skrattspegel när bilden av det moderna mejslades fram. Ett tidigt exempel är Lubbe Nordströms beskrivningar under 1930-talet av landsbygden som Lortsverige i kontrast mot stadens modernistiska, ljusa och rena miljöer. I nutiden reproducerar kulturen stereotyperna. Inte minst i de spelfilmer där huvudpersonen återvänder från staden till sin uppväxts landsbygd bara för upptäcka att den fortfarande bara stänger in människor, varpå huvudpersonen åter flyr till stadens frihet. Allt visat på ett, som jag ser det, förtjänstfullt sätt av Tidholm.

Med andra ord finns det ett samband mellan dagens framgångar för populistiska och främlingsfientliga rörelser och den idag gamla samhällsberättelsen om det moderna samhället. Inom psykologin har man länge vetat om att ifall man ser på någon som idiot eller inskränkt tillräckligt länge så kommer denna människa till sist att leva upp till dessa förväntningar. Den svenska folkhemsberättelsen har i varje fall förstärkt den konflikt mellan stad och landsbygd, på ett sätt som jag menar är helt vansinnigt och oerhört skadligt. Detta därför att stad och landsbygd behöver varandra ännu mer idag än någonsin tidigare, för att ett hållbart globalt samhälle ska kunna byggas. Men också därför att bilden i sig, av staden som modern och landsbygden som dess motsats, är felaktig.

Så denna berättelse om vart vi är på väg längtar jag alltså minst av allt tillbaka till. Dagens visionslösa berättelse om Sverige som den lilla båten på ett stormigt hav där mängder av nödställda inte hjälps av oss eller någon annan och utan större hopp om en morgondag med sol och mer värme mellan människor, ger mig heller ingen glädjefyllt energi att kliva upp till på morgonen. Reinfeldts vision om en global mänsklig gemenskap, med värme och ansvarstagande för varandra är ju å andra sidan då tokvisionär enligt de flesta. Jag håller ju inte med om detta, men skulle ju å andra sidan önska att Reinfeldt idag vågade beskriva denna vision mycket mer. Inte minst mot bakgrund av att han nu står fri från de roller som partiledare och statsminister han tidigare haft. Samtidigt håller jag ju med om att en sådan global vision, med hopp och förmedlad värme människor emellan, måste översättas till Sveriges situation idag. Flyktingströmmen till Sverige hösten 2015 ledde till en helt ohållbar situation, och en drastisk minskning av människoströmmen hit då var nödvändig. Idag, å andra sidan, har pendeln slagit över i det motsatta extremläget och nyanlända beskrivs nästan bara i termer av kostnader och problem.

Samtidigt som Sverige alltmer tydligt står inför extrem brist på arbetskraft, med åtföljande räntehöjningar med dramatiska konsekvenser för alla med lån, ska stora grupper av människor som kunnat bidra till att skapa värden för sig själva och samhällsgemenskapen Sverige nu utvisas… Dessutom i många fall till länder där de inte har några sociala nätverk överhuvudtaget. Det är definitivt inte humant, och det strider mot rationellt egenintresse och alla principer om samhällsnytta. Mer om nyttobegreppet alldeles strax. Framförallt är det dock visionslöst, glädjelöst och utan någon som helst berättelse om hopp, mening och sammanhang i tillvaron hos de som finns kvar på fartyget Sverige. Historiskt sett har sådana här samhällsprocesser ofta lett till stora och förödande krig, i vars efterdyningar hoppet om en bättre värld återvänt till människor med åtföljande löften om att aldrig låta mänskligheten hamna i detta helvete igen.

Att Sverige nu är på väg in i en situation där det är lätt att hitta arbete är ju oerhört positivt och en källa till glädje. Att vi är på god väg mot Göran Perssons vision om ett hållbart kretsloppssamhälle, där de gröna näringarna på landsbygden har nyckelroller, är ju också mer än stort och oerhört positivt. Att Sverige är ett land där människor har faktiska möjligheter att förverkliga sina egna livsmål, inte minst genom utbildning, skulle fått Voltaire att gråta av lycka om han kunnat förutse det. Att vi är ett land där våld i nära relationer åtminstone inte längre förtigs, och att visst skydd ändå ges till människor i sådana utsatta situationer, tillhör också allt positivt med att leva i vårt land. Att vi tills helt nyligen tagit emot så många av världens människor på flykt är också en stor källa till glädje och känsla av meningsfullhet i tillvaron. Men det är också där någonstans det kommer grus i skon när en ny berättelse om vart Sverige borde vara på väg ska formuleras.

Ett av mina tre barn uppskattar Shakespeare väldigt mycket. Hon har lärt mig att Shakespeares livssyn präglas av en grundläggande känsla av meningslöshet. Vi larmar och väsnas en stund på jorden och sedan dör vi. Mycket väsen för ingenting, Much ado about nothing. Shakespeare tonar alltså fram som en människa som väldigt mycket tänker och känner som moderna, nutida människor. Kanske bidrar detta till att hans verk upplevs som ständigt aktuella och närmast odödliga. Samtidigt är jag övertygad om att anledningen till att JRR Tolkiens Sagan om ringen också är så oerhört populär och älskad just är att där finns något mer än det snäva individcentrerade nyttoperspektivet med. Jag vet inte hur många gånger jag och hustrun suttit klistrade framför ”the extended version” och känner ända in i benmärgen när Aragorn säger ”there is allways hope”/”det finns alltid hopp” till en ung pojke inför slaget om Helms deep. Där finns ett vi, ett sammanhang, en mening, och allt är kopplat till människors omsorg för och tillit till varandra, samt – såklart – att det finns saker som det är värt att kämpa och dö för tillsammans.

En god vän till mig, tillika betydligt klokare än jag själv, hävdar att skulle man ha en svensk nationalkaraktär med i Sagan om Ringen så skulle det bli Gollum. Det är inte snällt sagt, och därför berättar jag inte vad hen heter. Och det är ju sagt med glimten i ögat. Men det jag uppfattar att hen vill säga med detta är att vi i Sverige, med min goda väns språkbruk, sitter fast i ett nyttotänkande, samtidigt som vi har ett akut behov av att börja prata om värden med varandra istället. Annorlunda uttryckt att vi behöver vidga vårt sätt att tänka till att omfatta det som gör våra egna liv meningsfulla och fyllda av mer glädje. Tolkiens rollfigurer kanske är en del i det samtalet, där rollfiguerna säger att meningen finns inte bara i samvaron med andra, utan när vi dessutom visar prov på verklig tillit, lojalitet och kärlek.

Dvs ungefär det jag uppfattar att Reinfeldt också försökte säga, med den skillnaden att han blev hånad för att ha sagt det… Och som sagt, Reinfeldts utspel var möjligen anstruket av såväl naivitet som desperation i en valrörelse som var på väg att gå honom ur händerna. Men jag tror ändå att det jag och många längtar efter när vi efterlyser mer av visioner är något som kopplar till Tolkiens livssyn på mening, glädje och känsla av sammanhang. ”Vi behöver prata värden med varandra”, som min goda vän uttrycker saken. Om det sedan påstås vara naivt så är jag gärna det.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Po Tidholm och vägen framåt för resten av Sverige

De två första avsnitten av Po Tidholms tv-dokumentär Resten av Sverige i SVT har väckt upprörda reaktioner bland ledande centerpartister. Maud Olofsson gick ut redan efter det första programmet och sågade innehållet med det sammanfattande ordet ”socialism!”. Jag måste erkänna att jag inte instämmer i upprördheten. Jag växte upp i en stad (Gävle), pluggade i en större stad (Uppsala), bodde en kort tid i Oslo, har sedan dess bott på stadsnära landsbygd utanför Linköping och tillbringar sedan ett drygt år tillbaka också mycket tid i gränsnära landsbygd i västra Värmland. All min erfarenhet av dessa livsmiljöer sammanfattas väldigt väl av Po Tidholm när han säger att i Sverige fungerar landsbygden som en slags projektorduk där det svenska samhällsprojektets fördomar projiceras. Landsbygden projiceras som motsatsen till den moderna, liberala stadens framåtsyftande visioner. Och jag tycker det är bra och på tiden att någon formulerar och avslöjar denna fördomsfullhet – för jag är så innerligt trött och förbannad på detta!

Po Tidholm beskriver också hur kulturen i Sverige används för att förstärka denna bild av landsbygden. Inte minst med stereotypa skildringar av människorna där och hur varje modern människa med något omdöme och någon längtan efter att realisera livsdrömmar i behåll lämnar landsbygden igen, om man nu försökt återvända dit. När jag såg det tänkte jag att kanske är det därför jag älskar filmer som Cinema Paradiso och Local Hero så mycket; där finns också problematiken med, men är beskriven med oerhörd respekt, värme och nyanser. I de två filmerna lyfts också civilisationskritiken fram på ett intelligent inkännande sätt. Framförallt den rotlöshet som det moderna samhällsprojektet dras med, utan att för den skull heller på något sätt glorifiera landsbygden. Bengt Bratts legendariska tv-serie Hem till byn är naturligtvis ett gott exempel på att det även i Sverige funnits och finns kulturyttringar som utmanat stereotyperna. Colin Nutleys Änglagård och Under solen är också goda exempel på detta, i mina ögon. Ändå längtar jag efter en filmproduktion som mer pang på rödbetan utmanar den svenska fördomsfullheten kring landsbygden, och som vågar visa bilder av visionära landsbygdsbor mot konservativa stadsbor!

Kanske är det också det Maud Olofsson och andra kritiker av Po Tidholms tv-produktion är ute efter, och att Tidholm i deras ögon snarare befäster än synliggör fördomarna. I så fall är vi nog överens om väldigt mycket, men jag tycker fortfarande att kritiken är orättvis, inte minst mot bakgrund av hur det andra avsnittet i tv-serien verkligen tydliggjorde fördomarna… I tv-seriens tredje och avslutande program, som ännu inte sänts och som jag ju därför inte sett, ska enligt förannonseringen vägarna framåt tas upp. Jag gissar att ämnen som återföring av resurser som skapas i landsbygden till dessa landsbygdskommuner, enligt norsk modell, då kommer att diskuteras. Liksom att avskrivning av studielån för de som väljer att efter utbildning flytta till glesbygd, också enligt norsk modell, då kommer att tas upp. Kanske finns det därefter anledning att karaktärisera tv-serien som ”socialistisk”, men jag kan inte se att skatteåterföring eller studielånsavskrivning förtjänar detta epitet. Tvärtom har ju vi i centerpartiet faktiskt tagit ställning för att en resursåterföringsprincip till kommunerna enligt norsk förebild, och jag tycker att studielånsavskrivningar också är en intressant modell att studera närmare.

Den mer eller mindre medvetna projiceringen av fördomsfulla bilder av den svenska landsbygden har naturligtvis skadat densamma, och har säkerligen bidragit till att urbaniseringen gått fortare i Sverige än i något annat europeiskt land. Resursåterföring och andra åtgärder inspirerade från Norge och andra länder kan nog vara viktiga verktyg om problemen för svensk landsbygd ska vändas till en mer positiv utveckling. Jag är dock övertygad om att fler verktyg behövs för att bidra till utveckling av den svenska landsbygden. Först och främst måste då betonas att svensk landsbygd inte är en enhetlig kategori:

  1. Landsbygd och landsort är inte samma sak. Det är trots allt landsorten, alltså tätorterna på den svenska landsbygden, som tagit mest stryk, medan den rena landsbygden ofta faktiskt visar på befolkningstillväxt även om siffrorna rensas från flyktingboenden för nyanlända.
  2. Landsbygden kring städer som växer lever och frodas ganska väl, och befolkas alltmer av människor som arbetar i staden och som hittat ett livsstilsboende, ofta med hästar och andra djur.
  3. Några landsbygdskommuner med omgivande glesbygd växer så det knakar, exempelvis Kiruna.
  4. Några kommuner har en mycket stark turistsektor, som också ger många arbetstillfällen. Mest kända är kanske Åre och Malung (Sälen), men ett antal andra finns också.
  5. Vissa landsbygdsområden har en stark småföretagarkultur. Mest känd för detta är väl Gnosjöområdet, men även här finns andra områden med liknande struktur.
  6. Kommuner med närhet till Norge och omfattande gränshandel och regional samverkan över gränsen.
  7. Ett antal kommuner skulle med en norskinspirerad lagstiftning om återföring av pengar som främst vattenkraft och gruvor få en kraftigt förbättrad kommunekonomi.

Kvar när dessa områden tagits bort från den mest alarmerande ”problemkartan” över Landsbygdssverige blir ett antal kommuner och regionala områden. Många av dessa kommuner har mycket skog. Fram till 1960-talets början var dessa kommuner fyllda av människor som levde och slet i skogen under vintrarna. Det är ingen tid att längta tillbaka till, mekaniseringen av skogsbruket har inte bara räddat skogsnäringen utan har också gett mängder av människor bättre hälsa och mindre umbäranden. Men skogsbygderna har avfolkats, och att ens sätta målsättningen att de bygderna ska få många fler invånare igen tror jag inte vare sig realistisk eller önskvärd.

Däremot är det realistiskt och önskvärt att arbeta för att även dessa bygder ska leva och att de som bor där ska kunna ha rika liv med många livsmöjligheter. Skogsbruket och skogsindustrin har under många decennier bromsats av stark konservatism och ”Följa John-mentalitet”. Nu är dock äntligen någonting på väg att hända; nya innovativa produkter från skogen presenteras, skogens roll i ett hållbart kretsloppssamhälle inses av allt fler. Konflikterna mellan skogsnäringen och naturvården finns kvar, och är stundtals hård och tröttande för alla intellektuellt sinnade människor. Men de röster som pragmatiskt och visionärt försöker hitta vägar framåt tillsammans börjar höras genom bruset.

Allt detta i kombination med de möjligheter som digitaliseringen innebär gör att jag ändå känner stort hopp och stark framtidstro för svensk landsbygd. Po Tidsholms tv-serie – med reservation för att jag då ännu inte sett det sista avsnittet i serien – menar jag kan bidra på ett bra sätt i dessa strävanden. För om inte fördomarna om den svenska landsbygden kläs av och avslöjas kommer antingen alla goda föresatser att grusas helt eller bromsas kraftigt genom det energiläckage dessa projicerade fördomar utgör.

Det skulle känts bra att sluta där, i dur och bara med hoppfullhet. Men jag tänker ändå avsluta med en varning för vad jag tror kommer att hända om inte fördomsfullheten förpassas till historiens soptipp, och om Norges priser på mat, boende, bilar mm närmar sig svensk prisnivå ännu mer; för då tror jag sannolikheten är stor för att ett antal kommuner med gräns mot Norge kommer att agera för byte av statstillhörighet, samtidigt som upproret mot storregion i Norrland ganska snabbt kan förvandlas till ett katalanskt eller skotskt uppror med krav på nationell självständighet för Norrland, eller kanske snarare delar av Norrland. Så jag hoppas att Po Tidholms tv-serie får ännu mer uppmärksamhet, och leder till en mer ödmjuk och kritisk självrannsakan i Sverige kring hur attityderna mot landsbygdens människor ser ut.