Det är nästan så att jag känner att gruppen av ungdomar som letar efter en ny livsväg i atomvintern i slutet av Mad Max bortom Thunderdome uttrycker mer tillit, glädje och tillförsikt inför framtiden än vad svensk politik idag lyckas förmedla. Den politiska strävan som finns kvar i Sverige kan liknas vid att i en stormig värld seglar den lilla skutan Sverige vidare. Alla ombord har snart arbetsuppgifter. Vi har också tagit ombord en del nödställda på havet runt omkring oss, men nu räddar vi inte många till, för det tycker alltför många ombord att vi inte kan. Om nu detta är en politisk vision så är den glädjelös och saknar kreativitet.
Tina Turners ”We don´t need another hero” som var fimmusik i Mad Max – bortom Thunderdome från 1985 har länge varit en av mina absoluta favoritlåtar. Handlingen har varit något sånär tydlig för mig hela tiden och har starkt bidragit till att jag alltid ”går igång” på den; alltså att i den röriga värld vi lever är hjältar det sista vi behöver. Istället är det som krävs det personliga modet att välja livsväg utan några givna förebilder. Men faktum är att jag aldrig sett filmen – förrän för några veckor sedan tillsammans med hustrun en fredagskväll.
Filmen utspelar sig i en värld där ett kärnvapenkrig har inträffat och dödat större delen av jordens befolkning. I ett hett ökenlandskap, där tillgång till vatten fritt från radioaktivitet är hårdvaluta, kämpar grupper av människor för sin överlevnad. En maffiastyrd by, vars ledare för övrigt spelas av Tina Turner, utgör en pol i filmen. Motpolen utgörs av en grupp barn och ungdomar som hittat en ravin med vatten och livsmöjligheter. När Mel Gibsons rollfigur dyker upp bland dessa barn och ungdomar gör de allt för att få honom att leda gruppen, men han vägrar ta på sig detta ansvar. Istället växer några av ungdomarna, mycket motvilligt men med växande självförtroende, in i ledarroller och för sin grupp mot en framtid präglad av att de själva måste forma alla spelregler. Filmens sensmoral är därför möjligen att ”hjältar behöver vi alltså inte fler av. Däremot är behovet stort av modiga människor som vågar leda med ödmjukhet och lyhördhet”.
Filmen fick mig att i blixtbelysning minnas de första åren av 1980-talet, och de hot som då präglade världen. Kärnvapenkriget kom ju då aldrig, heller inte atomvintern. Men berättelsen om vart Sverige var på väg dog ändå. Och detsamma kan sägas om samhällsberättelsen i de flesta västländer. Visionerna försvann. Eller är det kanske mer korrekt om det uttrycks som att den nya samhällsvisionen under 1980-talet var att samhället skulle dra sig tillbaka och lämna medborgarna ifred att göra upp sina inbördes angelägenheter på marknaden? Efter att ha sett Mad Max-filmen har jag funderat kring om det hela kan beskrivas som att den fysiska atomvintern alltså inte kom under 80-talet, men att istället någon slags mental atomvinter drabbade mänskligheten?
Möjligen förebådade och bidrog1968 års studentrevolter, med individualism och skepsis mot auktoriteter, till denna kollaps för berättelsen om samhällen där människor tillsammans var på väg någonstans i ett gemensamt projekt. I Sverige slogs fler spikar i kistan över det gemensamma samhällsprojektet under 1970-talet. Inte minst av Jan Guillou och Peter Bratt, med deras avslöjande av IB-affären, som visade hur påtagligt socialdemokratin vuxit ihop med staten. Men också den idag i stort sett bortglömda ”gröna vågen”, med åtföljande tankegods om lokalsamhällen, decentralisering och avståndstagande från kärnkraft och annan teknologi som kräver samhällen med centralstyrning och kontroll av medborgarna. När sedan Olof Palme mördades på öppen gata, brukar det beskrivas som att Sverige förlorat sin politiska oskuld. Ungefär samma process ägde samtidigt rum i de flesta västländer, även om processen nog var mer dramatisk i Sverige än i andra länder. Detta därför att tilltron till politiken, staten och hela systemet varit starkare i Sverige än i kanske något annat västland.
I Sverige har därefter flera försök gjorts att återuppväcka berättelsen om det gemensamma samhällsprojektet. Göran Persson talade om vägen till ett uthålligt kretsloppssamhälle. Där skulle alla medborgare vara med på tåget. Samtidigt var det uppenbart att inte alla bedömdes behövas i arbetet med detta samhällsprojekt, utan ganska många människors roll skulle vara att få bli omhändertagna av de andra.
Sålunda kunde Fredrik Reinfeldt och alliansen vinna valet 2006 med löften om att ”bryta utanförskapet” – Nu skulle alla inte bara få vara med utan också vara behövda. Nu fick inte detta försök till nytt gemensamt samhällsprojekt mer än fyra års majoritetsförtroende från medborgarna. 2010-2014 regerade alliansregeringen utan egen majoritet. Det förlorade förtroendet menar jag i hög grad beror på många medborgare upplevde att detta nya mål för samhällsbygget innehöll en ingrediens de inte tyckte att de blivit informerade om på förhand; nämligen att kampen mot utanförskapet också av många upplevdes som ett återskapande av ett än mer skiktat samhälle med herrskap och tjänstefolk. Och det hade man vare sig bett om eller önskat sig.
Reinfeldts regeringstid präglas dock också av en annan vision, som var mycket djärv, eller naiv. Devisen ”öppna era hjärtan” är i grund och botten en idé om en hel värld som hänger ihop. Ett globalt EU, eller hur det nu ska uttryckas. EU befinner sig nu i djup kris, och Reinfeldts devis om öppna hjärtan har hånats som ett desperat försök att vända opinionen. Denna globala vision ligger idag också i spillror i svensk politik. Istället är det kampen mot arbetslösheten som dominerar regeringens agenda. Den kampen förs också med framgång. Om dessa framgångar främst beror på den förra regeringens politik eller den nuvarande regeringens, eller en kombination av de bägges, lämnar jag som en obesvarad fråga här. Den politiska strävan som finns kvar i Sverige kan liknas vid att i en stormig värld seglar den lilla skutan Sverige vidare. Alla ombord har snart arbetsuppgifter. Vi har också tagit ombord en del nödställda på havet runt omkring oss, men nu räddar vi inte många till, för det tycker alltför många ombord att vi inte kan. Om nu detta är en politisk vision så är den glädjelös och saknar kreativitet.
Det är nästan så att jag känner att gruppen av ungdomar som letar efter en ny livsväg i atomvintern i slutet av Mad Max bortom Thunderdome uttrycker mer tillit, glädje och tillförsikt inför framtiden än vad svensk politik idag lyckas förmedla. Därför är det väl egentligen inte heller så konstigt att jag allt oftare hör jag att både offentliga personer och människor i kretsen av vänner och bekanta undrar vart visionerna i politiken tagit vägen. Visst, i kommunpolitiken finns gott om visioner som handlar om att flytta stadskärnor (nej, inte bara den påtvingade flytten av centrum i Kiruna, utan på helt andra ställen), rondeller, tunnlar och betong. Men det är samtidigt ”visioner” där kommunala kärnverksamheter som skola, socialtjänst och omsorg av de ledande förtroendevalda upplevs som närmast hopplösa utmaningar och där verksamheterna ständigt spränger uppställda budgetar. Inom dessa områden uttrycks få visioner men hörs fler suckar i kommunalrådens tjänsterum.
Jag håller med andra ord med alla de som upplever att vi saknar gemensamma visioner, och att det gör oss alla illa. Vart är vi på väg? Ingen vet. Skutan seglar vidare i stormen med allt fler sysselsatta ombord, men utöver att hålla skutan flytande finns inga tydliga visioner. Det går ju heller inte att veta hur världen kommer att se ut om tio år, eller ens imorgon. Men det finns alltså inte någon gemensam målbild om vartåt vi vill segla tillsammans, och det är det som är problemet. Ska det uttryckas mer positivt går det ju ändå att peka på att allt fler efterfrågar en sådan vision. Personligen tror jag att Reinfeldts så ofta hånade vädjan till människor att öppna sina hjärtan i historieböckerna kommer att beskrivas som en vision som var långt före sin tid om ett globalt samhälle – Kanske jämförbart med suffragetternas krav på kvinnlig rösträtt i 1800-talets England. Men det är väldigt långt till att hitta och formulera en sådan gemensam målbild, som människor med olika livsmål, ideologi, och erfarenheter är beredda att arbeta tillsammans för att nå.
När det är sagt är det hög tid att också bekänna att jag i långa stycken är jag väldigt glad över att leva i ett samhälle där människor är så mycket mer skeptiska och kritiska till staten och de politiskt förtroendevalda än när jag växte upp. För det är ett samhälle där människor i högre grad än tidigare generationer själva väljer sin livsväg och tar ansvar för dessa val. Samtidigt är det ju i dessa tider tydligt att i vissa miljöer handlar det inte om sund skepsis. Istället handlar det om misstro, förakt och hat mot ”etablissemanget”. Lika självklart som det är för mig att se på TV-nyheter och läsa tidningar och dess ledarsidor, lika självklart är det idag för många att inte följa nyhetssändningar eller läsa tidningars artiklar om samhälle och politik. I viss mån handlar det om att ta in nyheter på olika sätt, men min bild av läget är ändå att ett kritiskt förhållningssätt allt mer ersätts av ett ointresserat och fientligt förhållningssätt till politik och samhällsfrågor. Parallellt med denna utveckling har också tendensen att människor okritiskt tyr sig till ”hjältar” att leda dem blivit allt starkare.
I dessa dagar förfasar sig många över att det blivit så här, främst mot bakgrund av presidentvalskampanjen i USA. Jag tycker också att det är helt förfärligt. Samtidigt är det viktigt att vi försöker förstå varför det blivit så här. En som försöker bidra till det är Erika Bjerström på SVT. Hon gjorde nyligen ett kort inslag på SVT Nyheters hemsida där hon beskriver stödet till Donald Trump som en konsekvens av utvecklingen de senaste årtiondena i USA, och där många fått det mycket sämre. En annan källa till förståelse av denna process menar jag att PO Tidholm ger oss i SVT:s omdebattaterade serie ”Resten av Sverige”. Min tolkning av den är att konflikten mellan stad och landsbygd är en konstruktion som växte fram när samhällsberättelsen om Folkhemssverige skapades. Landsbygden har använts både som skräckspegel och skrattspegel när bilden av det moderna mejslades fram. Ett tidigt exempel är Lubbe Nordströms beskrivningar under 1930-talet av landsbygden som Lortsverige i kontrast mot stadens modernistiska, ljusa och rena miljöer. I nutiden reproducerar kulturen stereotyperna. Inte minst i de spelfilmer där huvudpersonen återvänder från staden till sin uppväxts landsbygd bara för upptäcka att den fortfarande bara stänger in människor, varpå huvudpersonen åter flyr till stadens frihet. Allt visat på ett, som jag ser det, förtjänstfullt sätt av Tidholm.
Med andra ord finns det ett samband mellan dagens framgångar för populistiska och främlingsfientliga rörelser och den idag gamla samhällsberättelsen om det moderna samhället. Inom psykologin har man länge vetat om att ifall man ser på någon som idiot eller inskränkt tillräckligt länge så kommer denna människa till sist att leva upp till dessa förväntningar. Den svenska folkhemsberättelsen har i varje fall förstärkt den konflikt mellan stad och landsbygd, på ett sätt som jag menar är helt vansinnigt och oerhört skadligt. Detta därför att stad och landsbygd behöver varandra ännu mer idag än någonsin tidigare, för att ett hållbart globalt samhälle ska kunna byggas. Men också därför att bilden i sig, av staden som modern och landsbygden som dess motsats, är felaktig.
Så denna berättelse om vart vi är på väg längtar jag alltså minst av allt tillbaka till. Dagens visionslösa berättelse om Sverige som den lilla båten på ett stormigt hav där mängder av nödställda inte hjälps av oss eller någon annan och utan större hopp om en morgondag med sol och mer värme mellan människor, ger mig heller ingen glädjefyllt energi att kliva upp till på morgonen. Reinfeldts vision om en global mänsklig gemenskap, med värme och ansvarstagande för varandra är ju å andra sidan då tokvisionär enligt de flesta. Jag håller ju inte med om detta, men skulle ju å andra sidan önska att Reinfeldt idag vågade beskriva denna vision mycket mer. Inte minst mot bakgrund av att han nu står fri från de roller som partiledare och statsminister han tidigare haft. Samtidigt håller jag ju med om att en sådan global vision, med hopp och förmedlad värme människor emellan, måste översättas till Sveriges situation idag. Flyktingströmmen till Sverige hösten 2015 ledde till en helt ohållbar situation, och en drastisk minskning av människoströmmen hit då var nödvändig. Idag, å andra sidan, har pendeln slagit över i det motsatta extremläget och nyanlända beskrivs nästan bara i termer av kostnader och problem.
Samtidigt som Sverige alltmer tydligt står inför extrem brist på arbetskraft, med åtföljande räntehöjningar med dramatiska konsekvenser för alla med lån, ska stora grupper av människor som kunnat bidra till att skapa värden för sig själva och samhällsgemenskapen Sverige nu utvisas… Dessutom i många fall till länder där de inte har några sociala nätverk överhuvudtaget. Det är definitivt inte humant, och det strider mot rationellt egenintresse och alla principer om samhällsnytta. Mer om nyttobegreppet alldeles strax. Framförallt är det dock visionslöst, glädjelöst och utan någon som helst berättelse om hopp, mening och sammanhang i tillvaron hos de som finns kvar på fartyget Sverige. Historiskt sett har sådana här samhällsprocesser ofta lett till stora och förödande krig, i vars efterdyningar hoppet om en bättre värld återvänt till människor med åtföljande löften om att aldrig låta mänskligheten hamna i detta helvete igen.
Att Sverige nu är på väg in i en situation där det är lätt att hitta arbete är ju oerhört positivt och en källa till glädje. Att vi är på god väg mot Göran Perssons vision om ett hållbart kretsloppssamhälle, där de gröna näringarna på landsbygden har nyckelroller, är ju också mer än stort och oerhört positivt. Att Sverige är ett land där människor har faktiska möjligheter att förverkliga sina egna livsmål, inte minst genom utbildning, skulle fått Voltaire att gråta av lycka om han kunnat förutse det. Att vi är ett land där våld i nära relationer åtminstone inte längre förtigs, och att visst skydd ändå ges till människor i sådana utsatta situationer, tillhör också allt positivt med att leva i vårt land. Att vi tills helt nyligen tagit emot så många av världens människor på flykt är också en stor källa till glädje och känsla av meningsfullhet i tillvaron. Men det är också där någonstans det kommer grus i skon när en ny berättelse om vart Sverige borde vara på väg ska formuleras.
Ett av mina tre barn uppskattar Shakespeare väldigt mycket. Hon har lärt mig att Shakespeares livssyn präglas av en grundläggande känsla av meningslöshet. Vi larmar och väsnas en stund på jorden och sedan dör vi. Mycket väsen för ingenting, Much ado about nothing. Shakespeare tonar alltså fram som en människa som väldigt mycket tänker och känner som moderna, nutida människor. Kanske bidrar detta till att hans verk upplevs som ständigt aktuella och närmast odödliga. Samtidigt är jag övertygad om att anledningen till att JRR Tolkiens Sagan om ringen också är så oerhört populär och älskad just är att där finns något mer än det snäva individcentrerade nyttoperspektivet med. Jag vet inte hur många gånger jag och hustrun suttit klistrade framför ”the extended version” och känner ända in i benmärgen när Aragorn säger ”there is allways hope”/”det finns alltid hopp” till en ung pojke inför slaget om Helms deep. Där finns ett vi, ett sammanhang, en mening, och allt är kopplat till människors omsorg för och tillit till varandra, samt – såklart – att det finns saker som det är värt att kämpa och dö för tillsammans.
En god vän till mig, tillika betydligt klokare än jag själv, hävdar att skulle man ha en svensk nationalkaraktär med i Sagan om Ringen så skulle det bli Gollum. Det är inte snällt sagt, och därför berättar jag inte vad hen heter. Och det är ju sagt med glimten i ögat. Men det jag uppfattar att hen vill säga med detta är att vi i Sverige, med min goda väns språkbruk, sitter fast i ett nyttotänkande, samtidigt som vi har ett akut behov av att börja prata om värden med varandra istället. Annorlunda uttryckt att vi behöver vidga vårt sätt att tänka till att omfatta det som gör våra egna liv meningsfulla och fyllda av mer glädje. Tolkiens rollfigurer kanske är en del i det samtalet, där rollfiguerna säger att meningen finns inte bara i samvaron med andra, utan när vi dessutom visar prov på verklig tillit, lojalitet och kärlek.
Dvs ungefär det jag uppfattar att Reinfeldt också försökte säga, med den skillnaden att han blev hånad för att ha sagt det… Och som sagt, Reinfeldts utspel var möjligen anstruket av såväl naivitet som desperation i en valrörelse som var på väg att gå honom ur händerna. Men jag tror ändå att det jag och många längtar efter när vi efterlyser mer av visioner är något som kopplar till Tolkiens livssyn på mening, glädje och känsla av sammanhang. ”Vi behöver prata värden med varandra”, som min goda vän uttrycker saken. Om det sedan påstås vara naivt så är jag gärna det.
larsvikinge 